Idag var det skolavslutning. I kyrkan. Alla elever kunde alltså inte vara med, på grund av att samlingslokalen var laddad med en religion som de inte känner sig bekväma med.
Som vanligt tvingades vissa att välja. Valet stod mellan tro och en avslutning tillsammans med klasslärare, rektor och klasskamrater. Enligt min definition är tvång att välja motsatsen till valfrihet. Därmed kan det konstateras, att när det gäller skolavslutningar, råder ingen valfrihet.
Men det jag egentligen vill nämna är papporna som satt bredvid mig i kyrkan.
Dessa två medelålders, vita män visade under hela avslutningsceremonin hur oviktigt de tyckte att arbetet med deras barn var. Inte under någon av de uppträdanden, som lärare och elever har kämpat med i flera veckors tid, kunde de sluta prata med varandra och rikta uppmärksamheten mot barnen. Genom att tycka att deras privata samtal var viktigare än det som hände runt omkring dem sände de tydliga signaler om vad de tycker är viktigast. Det är inte barnen, det är inte skolan, det är inte kollektivets önskan om en fin skolavslutning utan dem och deras samtal.
SKÄRPNING! Som man har du ett ansvar att då och då hålla käften och låta någon annan få tolkningsutrymmet. Dagens skolavslutningen var inte planerad och repeterad för att de här två männen skulle få tid snacka av sig (det hade de kunnat göra över en kopp kaffe någon annanstans) utan för att barnen skulle få ett värdigt avslut på en arbetssam och lärorik termin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar